Möten i konsten

Hundarna – en parafras

I bildvärlden talar   man om begreppet »parafras«. Detta  fina ord  kan uttydas ungefär så här: Som bildmakare har man ju alltid favoriter och dessa varierar över tid. Ibland är det Chagall, sen kanske Erland Cullberg, Berta Hansson eller Torsten Rehnkvist. Om  man står där framför staffliet lite rådvill, så är det en bra idé att testa en parafras.

Välj ett verk som har gjort intryck, ha gärna en bild av detta framför dig, sitt i lugn och ro och fundera på vad du, för att måla en parafras, skulle kunna ändra på så att det blir din bild – inte Chagalls, eller vem det nu är. Det måste vara tydligt!

Själv upptäckte jag den svenske konstnären Staffan Hallström någon gång under senare delen av 1990-talet. Jag flanerade på smågatorna i Lund förbi ett antikvariat. I fönstret låg det en bok om just Staffan Hallström.

För mig sa namnet ingenting, men på pärmen avbildades i svartvitt ett av hans verk som omedelbart fängslade mig. Det var en variation av många av de otaliga »Ingens hundar«. Få svenska oljemålningar i modern tid har utsatts för så mycket analys som dessa bilder. En av dem finns på Moderna museet.

Jag har länge funderat på att försöka parafrasera dessa hundar, och i början av året skred jag till verket. Jag visste inte alls från början hur jag skulle göra bilden till min. Men det kom av sig självt, utan att jag sedan kunde minnas att jag hade ägnat problemet någon särskild uppmärksamhet! Hundarna fick koppel – och blev inte längre »ingens«, utan »någons« Tämjda och inte värda särskilt mycket analys.

Målningen kommer att finnas med på min sommarutställning, och jag tänker placera förlagan i boken bredvid.

Måla blivande bruden

För några år   sedan fick jag ett mejl från systern till en blivande brud, som skulle gifta sig med min systerson. Hon undrade om jag kunde tänka mig att delta i en möhippa för sin syster som är konstintresserad, och som tillsammans med sin dåvarande pojkvän hade köpt några målningar av mig; god smak tycker jag.

Nåja, efter en stunds eftertanke fann jag uppgiften mycket lockande. Tackade ja och började fundera på ett tema. Ganska snart fick jag klart för mig att temat skulle bli »friarporträtt«.

Den utsatta dagen packade jag bilen med allt som kunde tänkas komma till nytta: snabbtorkande akrylfärg, stora penslar, stora grundade underlag och grovt papper. Därtill i huvudet en plan för mitt inslag.

Inne i det fashionabla huset i Barsebäckshamn väntade en skara vackra, unga kvinnor i de ljusa sofforna, sippande på vitt vin. De verkade ganska nollställda inför vad jag hade att komma med.

Som sig bör började jag med en kort presentation av mig själv, sedan följde en beskrivning av begreppet »friarporträtt«  som Sveriges historia verkligen har ett fantastiskt exempel på, nämligen konung Erik XIV i sin vackra röda, pärlstickade kostym med åtsmitande benkläder. Smäckra vader var det sexigaste hos män vid denna tid. Dessvärre fick Erik korgen av Elizabeth, Englands drottning.

Jag talade om för min publik vilken uppgift som var och en hade: att åstadkomma sitt personliga  porträtt av den blivande bruden. Och jag sade till dem att de inte fick glömma att ögon, näsa, haka inte är det viktiga – utan själen.

Den blivande bruden placerades i en blomsterrabatt på en pall.
Sällan har jag sett en sådan entusiasm. Dessa coola, kyligt vackra, högutbildade unga kvinnor bara kastade sig ned på marken och grep sig an uppgiften med ett allvar av sällan skådat slag.
Resultatet var häpnadsväckande!

Efter en halvtimme bröt jag för diskussioner kring resultaten som hade blivit mycket givande.

Som slutkläm ställde jag en hjärtefråga: Varför slutar barnen att uttrycka sig i bilder efter ungefär tioårsåldern? Många förslag kom upp. Kritik från kompisar och vuxna sade många. Andra intressen, som till exempel IT-världens alla lockelser, pekade också många på.

Efter några fantastiskt givande timmar packade jag ihop och styrde kosan mot Mölle, full av den glädje över bildskapandet som jag tror att jag lyckades förmedla till dessa avundsvärt unga kvinnor – med nästan hela livet framför sig.

Benkt Engquist

I början av 1990-talet   påbörjade jag en kurs i bildanalys för konstpedagogen Benkt Engquist i Ängelholm. Vi var ett tiotal deltagare som aldrig kunde få nog av Benkts undervisning.

Han nagelfor våra medförda alster ned till minsta frimärksstora bildyta – som kanske ändå fann nåd på den stora pompösa, och ofta usla, målningen.

Vi fick ta del av hans stora konstkunskap, parad med lång erfarenhet, livsvisdom och en skarp blick för det som för honom inte kändes äkta. En kväll i veckan, termin efter termin, år ut och år in – som vi längtade till dessa kvällar.

Jag tvekar inte att utnämna Benkt till den djupa inspirationskälla som vägledde mig in i bildkonstens magiska värld. Min glädje och överraskning var stor när jag sommaren 2013 fick besök av Benkt på min utställning i Mölle.

Ingens hundar av Staffan Hallström.
Ingens hundar av Staffan Hallström.
Någons hundar -- en parafras av Boel Kullenberg.
Någons hundar -- en parafras av Boel Kullenberg.

Benkt Engquist   konstpedagogen som vägledde mig in i bildkonstens magiska värld.

»En djup inspirationskälla«

Siri Berg – en förebild

Våren 2012 läste jag   i Svenska Dagbladet en intervju med konstnärinnan Siri Berg, verksam i New York. Jag hade inte hört talas om henne, men intervjun och bilderna på Siri själv och hennes ateljé och bostad fångade mitt intresse.

Hon är ingen ungdom precis, men i full verksamhet med måleri och undervisning, gott och väl 90 år fyllda. Det ökade ytterligare min nyfikenhet. Hon är ingen obetydlig konstnär, representerad på bland annat Guggenheimmuseet i New York och många andra museer i USA och även på Moderna museet i Stockholm.

Siri föddes i Stockholm och åkte som 19-åring till Amerika för att bli konstnär. Hennes måleri är abstrakt. »Det är mer intellektuell utmanande«, som hon uttrycker det.

Eftersom jag sedan länge har velat se New York, fick jag nu ytterligare en anledning: ett besök hos Siri. Jag mejlade till henne och dagen därpå kom det ett mycket positivt svar. Jag och mina tre medresenärer (tillika barn) var så välkomna till hennes studio.

I oktober 2012 stod vi i Soho utanför Siris port. Vi var förväntansfulla och hade med oss presenter från Sverige, som hon minns med kärlek. Vi visste att hon samlar på Dalahästar, så det ingick.

Vi kom med hissen direkt upp i Siris våning som är integrerad med ateljén. Vi blev bjudna på tranbärsdricka och fina små tilltugg. Den lilla ekorrögda, spröda damen ville först höra allt om Sverige. Hon bad oss tala en enkel svenska.

Sedan förhörde hon sig intresserat om mig, mitt konstintresse och måleri. Därefter blev barnen intervjuade och Fredrik, vår yngste med författardrömmar, bad Siri om tips att ta till då inspirationen tryter. Hon tog honom på stort allvar och svarade mycket eftertänksamt och pedagogiskt.

Sedan blev det ateljérunda och Siri berättade stolt och utförligt om sin konst; nu var det engelska som gällde. Efter någon timme kände jag mig tvungen att påpeka att hon måste avbryta när det började kännas tröttsamt. Men av trötthet märktes inte ett spår – förrän långt senare.

Vilken människa! Pigg och alert, jobbar varje dag, ställer ut och undervisar konststuderande i färglära. Sedan vårt möte är Siri min stora förebild på konstens område. Vi har kontakt via mejl och jag följer hennes hemsida och vet att hon är i full gång.

Magnifikt!

Siri Berg   for till New York som 19-åring för att bli konstnär. Jag träffade henne i Soho 2012. Sedan vårt möte är Siri min stora förebild på konstens område.